Bilduppdatering!

Nu har jag äntligen fört över lite bilder, och visar några av de få alstrena jag gjort denna höst/vinter. Det har inte funnits någon direkt inspiration, utan det mesta här är gjort lite för att jag måste av någon anledning.

Det här är ett kort vi skickade till en anhörig till en av våra avlidna denna höst. Jag vet inte varför kortet hamnat på höjden, det ligger inte så i mappen, och mina kunskaper på att ändra detta är begränsade...

Här är ett flaskkort jag gjorde till en som hjälpt mig med en sak.

Här är mitt kort till min dotter Moas 6-årsdag. Jag har format namnet och hjärtat med sexan i med ståltråd och sedan lindat tunnare lila ståltråd med pärlor runt.

Här är insidan av kortet. Hjärtat är en tag med vår gratulation.

Kortet utan "bakrund".

Min julblomma till mamma. Jag sydde ett överdrag av ett av mormors gamla lakan. I uppsättningen låg även en tändsticksask och två guldfärgade värmeljus.

Jag sydde överdrag till två ljulsyktor också, men glömde ta kort på dem.

Jag är ensam i storstaden sedan juldagen då mannen och flickorna åkte till Skåne. Jag ska plugga, vila och se till att försöka göra de flesta av mina Linköpingsuppgifter när jag kan vara i slöjdsalen utan att bli avbruten av något. Jag har inte kunnat vara där än, jag har ingen larmkod till skolan och tycker att det skulle vara otäckt att vara där själv. På måndag och tisdag blir det skålhuggning, limfogning och skålslagning i metall. Jag ska dessutom göra en vekhållare och en pepparkaksform. Det är roligt att få slöjda själv, att fastna i sitt skapande och glömma bort tid och rum.

Jag har vilat jättemycket sedan familjen åkte, förkylningen sitter hårt i kroppen, jag är helt utmattad och hoppas verkligen att jag blir frisk innan nästa termin börjar. Vill vara stark och orka mer nästa termin, känna att ett nytt år med nya krafter och möjligheter ligger framför mig, ett år som blir bättre än det som snart slutar.

Nu ska jag se klart "Selma" och sedan scrappa lite. Det var länge sedan!

Var rädda om er!

Kram,

Helena

Vad jag gjort...

från förra inlägget är en del, men som vanligt blir allt inte som man tänkt sig! Det som hänt är skrivet med kursiv text.
*skrivuppgift, senast i morgon, det skickade jag in för ca två timmar sedan, dvs ett dygn senare än jag tänkt.
*hemtenta, senast söndag, skrev jag klart alldeles nyss, blev halvt hysterisk när allt försvann när jag tryckte på avsluta tentamen-knappen, men jag tror att det betydde att jag skickat iväg den, hittade mitt namn med orden: "inte bedömd "bakom.
*present till M, i dag! Fixat, och presenterna mottogs med glädje i går morse.
*kort till M, i dag! Fixat, sent på torsdagskvällen blev jag klar, blev mycket nöjd, ska lägga ut ett foto så fort jag fört över bilderna till datorn. Jag har använt 1mm tjock ståltråd att forma M´s namn med, sedan virade jag lila tunn ståltråd med pärlor runt.
*fixa till M´s middag, i morgon, Vi hann handla en himla massa mat för en himla massa pengar innan vi insåg att födelsedagsbarnet vi blivit kallade att hämta för att hon var så hängig( vi trodde det var nerverna som spelade ett spratt), var riktigt sjuk, hade helt plötsligt hög feber och grät för att hon var så rädd och ledsen för att vi skulle ställa in allt. Mormor och morfar tänkte trotsa febern och likaså kära kompisen M. Ungefär 20 minuter innan gästerna skulle komma började M kräkas, så det var bara att ställa in allt.
*julkort, hjälp! Ingen förändring!
*städa, i dag och o morgon, det hann vi göra innan kalaset ställdes in och det känns väldigt bra, alltid skönt med nystädat!
*julklappar, måndag och tisdag, måndag och tisdag har ju inte varit än;)
*hämta bilen, i dag, fixat!
I dag har det varit en lugn dag, M har mått mycket bättre, lite febrig, men inga fler kräkningar sen i går kväll. Nu får vi bara hoppas att vi andra klarar oss, kan man bli smittad igen om man haft kräksjukan? Vi har inte haft vinterkräksjukan, den låter mycket allvarligare än det vi haft, vanlig magsjuka bara. Vi vill dock inte ha det igen nu före jul. Det är väl bara att räkna med förstås, med tanke på hur våra liv gått i sjögång det senaste halvåret. Det vi lärt oss är att allt ordnar sig, men man vet inte vad priset blir förrän efteråt... Jag är rädd att N och jag slits sönder, vi glömmer bort det som är bra för att det är så mycket som är jobbigt nu. Ska jobba på att bli en bättre fru och mamma!
Nu ska jag ta ett glas vin och skåla med min man!
Ha det bra, var rädda om er!
Kram, Helena

STRESS!

Att fixa:
*skrivuppgift, senast i morgon
*hemtenta, senast söndag
*present till M, i dag!
*kort till M, i dag!
*fixa till M´s middag, i morgon
*julkort, hjälp!
*städa, i dag och o morgon
*julklappar, måndag och tisdag
*hämta bilen, i dag

Det räcker och blir över! Jag kom just hem från min kurator, och det vi kom överens om var att jag ska sänka mina krav på mig själv, vi i familjen ska sänka tempot och jag och N ska vara mer närvarande med barnen, så kanske de blir lite lugnare. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna sänka min ambitionsnivå, men det kanske blir automatiskt när tiden inte räcker.

Nu måste jag i väg och hämta bilen, köpa present och sen ska jag göra kort, skriva klart inlämningsuppgiften, göra listor på vad som ska göras i morgon, sätta igång en tvätt, till Posten, och allt detta innan barnen ska hämtas.
Jag tycker inte jag riktigt lyckas med det där att sänka tempot...

Ha det bra, var rädda om er!
Kram,
Helena

Änglar, finns dom?

Detta inlägg är till vänner! Jag är så tacksam för att jag har vänner jag kan lite på och som ställer upp när jag behöver stöd, ett skratt, ett öra eller en kram.

I går överväldigades jag av en vän. Hon gjorde något man verkligen inte kan kräva av någon annan och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna återgälda detta.

I går var det dags för mormors begravning. Äldsta dottern M har trotsat rätt mycket den senaste tiden och det var inget undantag i går! När N äntligen kommit iväg med henne var det dags för den lilla härmapan att också trotsa lite lagom. Jag har ingen extra kraft just nu, och orkade inte lirka så där mycket. Jag tryckte ner henne i overallen som hon inte ville ha, hon är ju så liten att jag klarar av det fortfarande. Hon grät och jag ville bara till dagis, lämna av henne och sedan försöka göra mig i ordning för begravningen. Samtidigt som jag knöt skorna började T hosta och rätt som det var kräktes hon över hela overallen och hallgolvet!

Något i mig brast, jag orkade inte ens ta rätt på eländet, jag ringde mamma och grät! Lilla T stod snällt kvar i en kräkig overall medans jag snörvlande pratade klart med mamma (givetvis tog jag rätt på hallsituationen och tröstade lilla T också, efter en liten stund). Efter ett panikartat samtal till N på jobbet ringde jag en vän, M, och hon försökte stötta och hjälpa till så gott hon kunde. Sedan ringde jag J, som bor nära och ibland jobbar hemifrån, det var ett långskott och jag visste inte hur jag skulle kunna ställa en så orimlig fråga, vem vill ta hand om någon annans kräksjuka barn? Jag behövde inte ställa frågan, hon ställde den själv, bad att få återkomma och fem minuter senare ringde hon och hade styrt om hela sin dag!

Är det inte otroligt? Vid 11 kom hon och vi kunde ge oss iväg med vetskapen om att T var i de bästa händer man kan tänka sig!

Vi köpte en fin bukett till henne som ett litet tack, och hoppas att vi någon gång kan ge tillbaka, vi är hur som helst oerhört glada och tacksamma att vi har J och hennes familj som nära vänner!

Mormors begravning var fin, stillsam, med vacker musik och bra präst men väldigt jobbig och sorglig. Jag kan inte riktigt ta in att det är min fina mormor som är borta, jag tar inte in hela smärtan på en gång, utan den kommer över mig helt oförberett när det är något som påminner om att hon inte finns här. Det kan vara när jag ska räkna hur många julkort jag ska göra, då räknar jag med henne och sedan stannar jag och gråter, eller när jag planerar att göra julgrupper, så blir det så verkligt att jag inte ska göra en till henne i år.

Jag säger som Mattis i Ronja Rövardotter:

"Hon saknas mig! Hon saknas mig så det skär i bröstet! Hon har ju funnits jämt!"

Jag får återgå till frågan i rubriken, jag tror att mormor blivit en ängel som finns med oss hela tiden, så änglar finns, både med och utan vingar!

Var rädda om er och ha det så bra!

Kram,

Helena

Måste pysa ut lite...

Det enda man kan räkna med är att inget blir som man tänkt sig! Är det inte det som kallas Murphys lag, lagen om alltings jävlighet! Jag känner mig grinig och gnällig, men nu tycker jag att det går emot mig lite för mycket! Jag går en distansutbildning, vi var i Linköping v. 46, och fick med oss 20 praktiska uppgifter i trä och metall därifrån, samt en hel del läs- och skrivuppgifter.
När jag kom hem blev min mormor snabbt sämre och jag spenderade så mycket tid hos henne som jag kunde på sjukhemmet. Jag åkte direkt efter mina lektioner slutat och var där på mina studielediga dagar med. Jag kan bara vara i slöjdsalen på tisdag- och onsdagseftermiddagar, men jag tyckte och tycker att det var viktigare att vara hos mormor. När mormor dog blev lilltjejen sjuk och jag och min man delade på vabbandet. Tyvärr blev delandet så att jag hade mina lektioner och sedan skyndade jag mig hem för att N skulle kunna åka till sin skola och ha utvecklingssamtal. Då försvann mina eftermiddagar snabbt. När lilltjejen blev frisk blev stortjejen sjuk, samma visa igen!
I fredags var jag på VFU och bestämde att jag skulle komma tillbaka idag så skulle min mentor gå igenom en del moment med mig, och jag skulle få använda en del verktyg jag inte har på min skola.
I söndags blev jag magsjuk, fick vara hemma i måndags för att inte smitta. I går var jag kvar på skolan till 18.30, och fick undan lite av mitt vanliga jobb, samt förberedde några av mina uppgifter.
I går kväll vid elva-tiden hörde vi konstiga ljud från tjejernas rum, lilltjejen hade kräkts ner hela sig, tre kuddar, täcke, snuttefilt, lakan, två gosedjur och några böcker bredvid sängen! Djup suck och sedan dra upp ärmarna och ta tag i situationen. Ledsen liten tjej som var rädd fick lov att duschas av, lakan, täcke, mjukisdjur mm sköljas upp och läggas i svart sopsäck tills vi kunde tvätta och säng bäddas ren, med handdukar och plastad frotté typ överallt! Sedan försöka få dottern att förstå att hon måste ropa på oss om hon mådde konstigt, och att det stod en hink bredvid sängen.
Jag kunde inte sova sedan. Jag gick upp strax före midnatt och satte mig och jobbade, hade tagit med mig massa jobb hem som jag egentligen inte trodde att jag skulle hinna med, men det gjorde jag, i natt! Vinglade i säng vid halv två! Det kändes i morse!
Både N och jag försökte ignorera att lilla T var dålig i går, tänkte nog försöka mörka och lämna henne på dagis som vanligt, men så kan man ju inte göra med sitt barn! Vi mätte krafter, hoppades den andre skulle säga att den stannade hemma. Det blev jag. Jag tänkte att om jag är hemma i dag bör vi kunna lämna henne i morgon, om hon inte börjar kräkas igen förstås, för i morgon är min mormors begravning, och hela vårt kontaktnät här i Sthlm är på den, så då vill jag verkligen kunna lämna henne på dagis! Jag ska försöka läsa och skriva lite, så jag får lite gjort, förutom tvättandet då! Jag hoppas verkligen att jag inte blir dålig igen bara! Eller att N eller M blir sjuka... Men det kan man väl inte hoppas för mycket på?
Återkommer med fortsättningen!
Ha det bra och var rädda om er!