Detta inlägg är till vänner! Jag är så tacksam för att jag har vänner jag kan lite på och som ställer upp när jag behöver stöd, ett skratt, ett öra eller en kram.
I går överväldigades jag av en vän. Hon gjorde något man verkligen inte kan kräva av någon annan och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna återgälda detta.
I går var det dags för mormors begravning. Äldsta dottern M har trotsat rätt mycket den senaste tiden och det var inget undantag i går! När N äntligen kommit iväg med henne var det dags för den lilla härmapan att också trotsa lite lagom. Jag har ingen extra kraft just nu, och orkade inte lirka så där mycket. Jag tryckte ner henne i overallen som hon inte ville ha, hon är ju så liten att jag klarar av det fortfarande. Hon grät och jag ville bara till dagis, lämna av henne och sedan försöka göra mig i ordning för begravningen. Samtidigt som jag knöt skorna började T hosta och rätt som det var kräktes hon över hela overallen och hallgolvet!
Något i mig brast, jag orkade inte ens ta rätt på eländet, jag ringde mamma och grät! Lilla T stod snällt kvar i en kräkig overall medans jag snörvlande pratade klart med mamma (givetvis tog jag rätt på hallsituationen och tröstade lilla T också, efter en liten stund). Efter ett panikartat samtal till N på jobbet ringde jag en vän, M, och hon försökte stötta och hjälpa till så gott hon kunde. Sedan ringde jag J, som bor nära och ibland jobbar hemifrån, det var ett långskott och jag visste inte hur jag skulle kunna ställa en så orimlig fråga, vem vill ta hand om någon annans kräksjuka barn? Jag behövde inte ställa frågan, hon ställde den själv, bad att få återkomma och fem minuter senare ringde hon och hade styrt om hela sin dag!
Är det inte otroligt? Vid 11 kom hon och vi kunde ge oss iväg med vetskapen om att T var i de bästa händer man kan tänka sig!
Vi köpte en fin bukett till henne som ett litet tack, och hoppas att vi någon gång kan ge tillbaka, vi är hur som helst oerhört glada och tacksamma att vi har J och hennes familj som nära vänner!
Mormors begravning var fin, stillsam, med vacker musik och bra präst men väldigt jobbig och sorglig. Jag kan inte riktigt ta in att det är min fina mormor som är borta, jag tar inte in hela smärtan på en gång, utan den kommer över mig helt oförberett när det är något som påminner om att hon inte finns här. Det kan vara när jag ska räkna hur många julkort jag ska göra, då räknar jag med henne och sedan stannar jag och gråter, eller när jag planerar att göra julgrupper, så blir det så verkligt att jag inte ska göra en till henne i år.
Jag säger som Mattis i Ronja Rövardotter:
"Hon saknas mig! Hon saknas mig så det skär i bröstet! Hon har ju funnits jämt!"
Jag får återgå till frågan i rubriken, jag tror att mormor blivit en ängel som finns med oss hela tiden, så änglar finns, både med och utan vingar!
Var rädda om er och ha det så bra!
Kram,
Helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar