Måste pysa ut lite...

Det enda man kan räkna med är att inget blir som man tänkt sig! Är det inte det som kallas Murphys lag, lagen om alltings jävlighet! Jag känner mig grinig och gnällig, men nu tycker jag att det går emot mig lite för mycket! Jag går en distansutbildning, vi var i Linköping v. 46, och fick med oss 20 praktiska uppgifter i trä och metall därifrån, samt en hel del läs- och skrivuppgifter.
När jag kom hem blev min mormor snabbt sämre och jag spenderade så mycket tid hos henne som jag kunde på sjukhemmet. Jag åkte direkt efter mina lektioner slutat och var där på mina studielediga dagar med. Jag kan bara vara i slöjdsalen på tisdag- och onsdagseftermiddagar, men jag tyckte och tycker att det var viktigare att vara hos mormor. När mormor dog blev lilltjejen sjuk och jag och min man delade på vabbandet. Tyvärr blev delandet så att jag hade mina lektioner och sedan skyndade jag mig hem för att N skulle kunna åka till sin skola och ha utvecklingssamtal. Då försvann mina eftermiddagar snabbt. När lilltjejen blev frisk blev stortjejen sjuk, samma visa igen!
I fredags var jag på VFU och bestämde att jag skulle komma tillbaka idag så skulle min mentor gå igenom en del moment med mig, och jag skulle få använda en del verktyg jag inte har på min skola.
I söndags blev jag magsjuk, fick vara hemma i måndags för att inte smitta. I går var jag kvar på skolan till 18.30, och fick undan lite av mitt vanliga jobb, samt förberedde några av mina uppgifter.
I går kväll vid elva-tiden hörde vi konstiga ljud från tjejernas rum, lilltjejen hade kräkts ner hela sig, tre kuddar, täcke, snuttefilt, lakan, två gosedjur och några böcker bredvid sängen! Djup suck och sedan dra upp ärmarna och ta tag i situationen. Ledsen liten tjej som var rädd fick lov att duschas av, lakan, täcke, mjukisdjur mm sköljas upp och läggas i svart sopsäck tills vi kunde tvätta och säng bäddas ren, med handdukar och plastad frotté typ överallt! Sedan försöka få dottern att förstå att hon måste ropa på oss om hon mådde konstigt, och att det stod en hink bredvid sängen.
Jag kunde inte sova sedan. Jag gick upp strax före midnatt och satte mig och jobbade, hade tagit med mig massa jobb hem som jag egentligen inte trodde att jag skulle hinna med, men det gjorde jag, i natt! Vinglade i säng vid halv två! Det kändes i morse!
Både N och jag försökte ignorera att lilla T var dålig i går, tänkte nog försöka mörka och lämna henne på dagis som vanligt, men så kan man ju inte göra med sitt barn! Vi mätte krafter, hoppades den andre skulle säga att den stannade hemma. Det blev jag. Jag tänkte att om jag är hemma i dag bör vi kunna lämna henne i morgon, om hon inte börjar kräkas igen förstås, för i morgon är min mormors begravning, och hela vårt kontaktnät här i Sthlm är på den, så då vill jag verkligen kunna lämna henne på dagis! Jag ska försöka läsa och skriva lite, så jag får lite gjort, förutom tvättandet då! Jag hoppas verkligen att jag inte blir dålig igen bara! Eller att N eller M blir sjuka... Men det kan man väl inte hoppas för mycket på?
Återkommer med fortsättningen!
Ha det bra och var rädda om er!